Rosenkransen (Wikipedia)
Att be en serie böner verkar ha förekommit sedan Kyrkans äldsta historia, och bruket förekommer i de äldsta av samfunden med tillhörande radband. De äldsta radbanden verkar ha bestått av knutar på rep eller snören. Det finns belägg för att Fader vår brukades för liknande böneserier, ofta om hundra (genom att man funnit radband med hundra kulor), men det är osäkert hur länge Ave Maria betts på liknande sätt. Omkring 1100-talet var seden i bruk att be 50 eller 150 Ave Maria i rad. Den katolska traditionen gör gällande att just rosenkransen som form av böneserie härrör från Dominicus och striden mot albigenserna, där bönen till jungfru Maria skulle bistå katolikerna. Det är dock osäkert om Dominicus inbegrep de mysterier att meditera över som numera hör till bönen; somliga gör också gällande att rosenkransen redan fanns och att Dominicus endast gjorde den mera allmänt känd. Namnet har använts i andra sammanhang under medeltiden, och har flera symboliska betydelser. Exakt hur namnet kom i bruk för denna böneform finns flertaliga, och sinsemellan motstridiga, legender om. Fram till 1900-talet bestod den reguljära rosenkransen av en Fader vår, tio Ave Maria, och en Gloria Patri, upprepade fem gånger. 1917 hade tre barn i Fátima en uppenbarelse av jungfru Maria (Vår Fru av Fátima), där de enligt vad de berättade fick lära sig ännu en bön, som numera kallas Fatimas bön. Den ingår sedan dess i rosenkransen. Innan 2002 innehöll rosenkransbönen tre grupper av mysterier, eller hemligheter, över vilka den bedjande mediterar. År 2002, i samband med Rosenkransens år lade påven Johannes Paulus II till även "ljusets hemligheter", vilket innebär att Rosenkransen nu består av fyra olika grupper av mysterier att meditera över.